Hade idag ett samtal med en psykoterapeut angående en patient. Kontentan av samtalet var att finna en lösning på patientens behov av fortsatt psykoterapi och att nuvarande lösning inte längre var ekonomiskt möjlig. Jag föreslog bl.a. ett byte av behandlare. Nuvarande terapeut undrade då om jag på samma sätt skulle kunna tänka mig att ett barn skulle byta mamma. Denna liknelse gjorde mig både förvånad och bekymrad. Mitt svar blev att jag definitivt inte anser att en professionell behandlare bör jämställas med en förälder. Vi lyckades nog inte enas i denna fråga. Sjukvård, om än i form av psykoterapi, är för mig inte en ersättning för det privata. Om man som behandlare ser sin roll som jämförbar med en mammas så bör man nog fundera över vems behov man tror sig tillfredsställa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar